När jag nyligen bestämde mig för att hålla en superprovning den 15 mars i Stockholm med de fyra Amarone som just nu leder utvecklingen i Valpolicella var Dal Forno helt självklar som en av dessa. Roccolo Grassi (vinmakare är den unge Marco Sartori) och Tommaso Bussola var också helt självklara. Sista platsen knep Claudio Viviani med sin Casa dei Bepi. Men hade Mazzano från MASI varit tillgänglig i Sverige så hade jag varit tvungen att utöka till 5. Men då hade jag nog också önskat lägga in Lorenzo Begali´s Monte Ca´Bianca 2001. Nåväl.
Romano Dal Forno var i Sverige för första gången nu i februari. Efter en två dagars seans i Göteborg var det grand final på Grand Hotel i Stockholm. Alla landets ledande vinjournalister (utom Kronstam och Dolk) var samlade i New York-rummet. Jag var också där. Importören Mats Hoff från Göteborg inledde och sedan lämnade han ordet till Dal Forno och tolken.
Romano Dal Forno är född 1957 i den mest östra av alla dalar i Valpolicella, Illasi. 1983 gjordes de första vinerna. Dom var inte bra.
Dal Forno träffade Quintarelli och de första åren lärde han sig allt av den då helt oomtvistade mästaren av Amarone. Romano Dal Forno säger att han svor en ed för sig själv när han första gången fick en uppvisning av Guiseppe Quintarelli i vinmakandets konst. Eden gick ut på att aldrig någonsin det allra minsta tumma på kvaliteten.
De ca 7 hektar jord som Dal Forno ärvde av sin farfar var planterad enligt franska Guyot 1960. Alltså inte enligt den i Valpolicella som dominerande Pergola-uppbindningen.
1984 väckte Dal Forno uppmärksamhet för första gången. En grön skörd där massor av druvor plockades bort lade grunden till kommande års minutiösa druvurval. Dal Forno började använde Barrique-fat 1988. Extremt hårt arbete på fälten och att till varje pris parera dåligt väder i kombination med ett synnerligen snålt uttag gjorde att hans Amarone 1990 vann mycket stor respekt. Detta var en klassisk årgång för många producenter av Amarone och efter detta år har Dal Forno´s Amarone varje år de producerats hållit ställningarna som en av de absolut bästa vinerna som görs i världen. Dal Forno var tidig med att ta till sig den fantastiska gamla druvan Oseleta. Denna druva påminner till stora delar om Cabernet när den står själv. I kombination med framförallt Corvina (huvuddruvan i Amarone) blir resultatet ett synnerligen kraftigt vin som dock alltid har en påfallande elegans trots sina 17-17,5 % alkoholhalt.
Romano Dal Forno säger till oss alla på Grand Hotel att ett vin skall kosta baserat på hur mycket arbete som man har lagt ner på det. Han förekommer på detta sätt den annars oundvikliga frågan huruvida hans vin är värt 2500:-. När han säger detta är det så självklart att prisfrågan är död innan den ens väckts. Dal Forno menar att alla tekniska hjälpmedel man kan ta till sig skall användas. Ekologisk odling förkastar han enkelt. Som sagt. Kvalitet till varje pris. Detta är en man som hade blivit världsbäst i vad som helst som han hade gett sig på. Nu blev det vin och det var mer en slump än en självklarhet. Runt 1995 började Italiensk vinpress skriva om Dal Forno som en nytänkare. Ungefär vid denna tidpunkt gick han sin egen väg alltmer. Han hade nu lärt sig allt han behövde av Quintarelli. Dal Forno började nu experimentera allt mer. Han gick ihop med sin svåger och fick tillgång till ytterligare åtta hektar. Idag har han totalt 30 hektar. Stockar som är yngre än 10 år gör Dal Forno inte Amarone på. År 2000 gjorde Romano Dal Forno ca 10 000 flaskor Amarone per år. Målet är 17 500.
Jag frågar honom om årgångarna. Romano Dal Forno säger att alla hans Amarone efter 1998 är precis lika bra. Men han säger till mig efteråt att 2004 slår allt. Då himlar även denna luttrade man med ögonen och jag börjar tänka framåt. Hm. 2004 Amarone Dal Forno släpps troligen 2010. Om jag börjar spara nu och köar från 04.00 på morgonen den 1 September 2010 så kanske jag kan komma över en låda eller två. Nu måste jag bara börja sälja in detta till min fru
Denna eftermiddag den 8 februari på Grand Hotel är unik. När vi avslutar 17.00 slänger jag mig in i en taxi och lyckas ta mig till Ulriksdals Värdshus. MASI´s president Sandro Boscaini är i stan och på kvällen är det Winemakers Dinner för 120 personer med 10 MASI-viner och beskrivning av varje vin från MASI´s president. Vilken super-fredag. MASI-kvällen kommer jag att skriva om i annat reportage. Men att jag tar upp det här är för att Dal Forno pratar om den katastrofala hagelstormen som drabbade Illasi i somras. 2007 var en fantastisk årgång för Amarone. En av de fem bästa årgångarna någonsin. Men inte för Dal Forno. Ingen Amarone från detta år alltså. Däremot gjorde Dal Forno en Amarone katastrofåret 2002. Vi provar den på Grand Hotel. Inte dum alls
Romano Dal Forno har kommit till den punkt att det kvalitetsmässigt inte går att förbättra hans Amarone. Det förvånar mig lite när han säger detta. Men han vet förstås vad han talar om. En perfektionsist ut i fingerspetsarna som han är. Fantastiskt. Det Dal Forno nu strävar efter är att göra en bättre Valpolicella. Han hade problem med att få sin Valpolicella 2003 klassificerad som en valpolicella. Konsortiet i Valpolicella tyckte den var för kraftig. Nu gör Dal Forno allt för att få en än mera fruktig Valpolicella. Men tyngden i vinet tänker han inte kompromissa med. Kvalitet framför allt. Han vet att vårda sitt varumärke. Till sin Valpolicella torkas alla druvor i exakt en månad.
Jag frågar honom om den kommande DOCG-klassificeringen av Amarone. Dal Forno svarar filosofiskt: Bröder delar broderligt när det finns ett litet arv. När arvet är stort blir det bråk. (För information är det alltså så att Amarone enbart är DOC-klassat, främst pga att det är ett ungt vin. Detta kommer nu att förändras snart. Men hur man löser DOCG-klassningen i Valpolicella råder det stor osäkerhet kring.)
Vad är då hans hemliga formula? Han svarar själv på det utan att någon frågar. Knepet är, säger Romano Dal Forno, att jobba i vingården för att få fram de bästa druvorna. Låter enkelt. Men det kräver en oerhörd stor, livslång uppoffring. Romano tackar sin fru Loretta Spada som sitter bredvid vid bordet här på Grand Hotel i Stockholm. Jag undrar vad hon tänker. Dal Forno säger själv att han hade det fattigt de första åren. Det var knapert och han satsade allt. Denna enkla bondson som fortfarande med stolthet säger att han är vinbonde. Nu sitter han i det mest förnäma av alla konferensrum i kungariket Sverige. Romano Dal Forno är kung själv och han verkar trivas mycket bra med det.
Jag har träffat många producenter i Valpolicella. Jag är stolt över att vara Sandro med MASI´s president Sandro Boscaini efter våra träffar genom åren. Detta är dock första gången jag möter Romano Dal Forno och jag går ut från New York-rummet och känner mig som den 17-åring jag var 1985 när jag i ett historiskt ögonblick i mitt liv träffade Bruce Springsteen på Park Aveny Hotel i Göteborg.
Henrik Ungerth / amaroneguiden.se / 2008-02-10
