Oktober. En dålig månad gällande nyhetssläpp på bolaget. Riktigt dålig faktiskt. Månadens vin och mitt enda tips denna månad blir istället en klassiker i ordinarie sortimentet som kostar drygt 100:-. Ett vin som med toppårgången 2006 är det bästa någonsin och då har det ändå gjorts sedan 1964. Läs mer om Månadens vin på första sidan. Men låt mig börja med min resa till Valpolicella i september. Den årliga resan med ca 30 personer ägde rum näst sista helgen. Tanken var att vi skulle skörda druvor. Det gjorde vi också. Men det var ytterst nära att det inte blev av. Ett häftigt regn dagen innan vi anlände gjorde att vi under några få timmar provade på att knipsa druvklasar i byn Pedemonte istället för lite längre upp i Fumane där det fortfarande var för vått. En riktigt rolig upplevelse var det. Jag tror de flesta som var med upplevde att det var enklare än man kunde tro på förhand. Vi plockade druvor till ca 28 flaskor. Inte så mycket men alla som var med plockade till sin egna flaska.

Vi anlände torsdag lunch till Costa Degli Ulivi, som är en vingård/hotell som ligger på en kulle ovanför Fumane. Vädrets makter var verkligen med oss. Svensk högsommar och efter en lång lunch med lagom mycket vin valde de flesta av oss att slå sig ner några timmar vid den stora poolen. Vilken start!

Sedan var det fullt program i dagarna tre. Höjdpunkterna var Accordini, Viviani, Valentina Cubi och Roccolo Grassi. Men besöken hos Le Bertarole och Villa Monteleone var också mycket trevliga. Marco på Le Bertarole ordnade så att vi kunde plocka druvor och det gjorde han galant.

Accordini stod för den största överraskningen på resan. Jag hade förklarat för alla att han är en Valpolicella`s få sk ”garageproducenter”. En term som idag är vedertagen och som kommer från fransmannen Valandraud. Små producenter som börjar göra vin hemma (bokstavligen talat) och som håller absolut högsta kvalitet. Stefano Accordini är dryga 80 år och grundade en gång firman. Hans son Tiziano hämtade oss där vi bodde. Men istället för att ta oss med direkt till deras hus/produktionsanläggning i Pedemonte åkte vi rätt upp i bergen. Där väntade oss deras nybygge. Fortfarande en arbetsplats. Ett fullständigt magnifikt bygge med vidunderlig utsikt och utomordentligt genomtänkt på alla sätt. Såväl estetiskt som tekniskt.

Sedan mötte vi kontrasten. Deras bostadshus mitt i en by där vinfaten faktiskt står på garageuppfarten. Provningen var magnifik. Producenten på bästa humör och med en glädje som gick att ta på. Mitt i provningen uppenbarar sig pappa Stefano. I boxershorts och gubblinne kommer den äldre mannen in och höjer armen likt en konung. Hans röst var hesare än den mest filmiska maffioso-skådis. Vilket jubel.

När vi alla hade gått ut till bussen efter några timmars provande med hemmaproducerat tilltugg (salami och ost) kallade sonen Tiziano in oss igen. Extrakonsert. Han ville bjuda på en magnum Amarone från 2004. Att jämföra med de från 2001 och 2005 vi hade provat innan.

Viviani är en av de bästa och mest välrenommerade producenterna i hela Italien. Deras oerhört vackert belägna hus i Marano klarade inte av hela vår grupp så efter en timmes rundvandring på fälten nedanför huset förflyttade vi oss till den närbelägna restaurangen Trattoria alla Routa. Tillsammans med Groto di Corgnan är detta Valpolicella´s bästa restaurang. Utan tvekan. Cinzia Viviani och jag ledde alla genom en provning av alla deras viner. Sedan följde en lång middag utomhus med utsikt över hela Valpolicella. Vädret. Jo, det var grymt bra. Drygt 20 sent på kvällen. Jag rankar Vivianis prestigeamarone Casa dei Bepi som en av de 5 bästa Amarone som finns. Accordini´s ovanliga Amarone Il Fornetto tillhör också topp 5.

Valentina Cubi är en producent med en mycket intressant historia. Kvinnlig lärare bestämmer sig för att lägga av och använda sina ärvda hektar till att börja göra vin av bästa kvalitet. Mannen säljer stora delar av sitt företag, som är ett av Italiens största inom tekniska apparatur för vinframställning, och vips så har man riktigt bra marker och kapital för att göra vad man vill. Vilket man gör. Första årgången är 1997 och på avslutningsmiddagen/provningen i deras provningssal/vardagsrum (som lätt tar 70-80 pers med marginal) provar vi alla deras viner. Vilken hästprovning. Som toppen på isberget provar vi Amarone 1997. Första årgången. Oj, oj, oj. VI får lov att köpa de sista 100 flaskorna. Vips så var de slut.

Roccolo Grassi är söndagens enda provning. Av ”alla” ansett som en av ytterst få av nya (vilket betyder att man kommit fram de senaste 20 åren) som håller topp-10 kvalitet. Marco på Roccolo Grassi är perfektionist ut i fingerspetsarna och provningen där var mycket lyckad. Mer strukturerad än vid förra årets resa och dessutom med tillägg av gudomliga Recioto di Soave. Detta söta bärnstensfärgade, oerhört sällsynta dessertvin som är så saftigt och samtidigt elegant att man bara vill ha mer och mer.

Själv missade jag söndagen. Tidigt på morgonen denna dag flög jag från Milano till Berlin där verkligheten mötte mig. Den årliga europeiska cancerkongressen ESMO. Vi hade startupp-möte 16.00. Efter ett stålmannen-byte satt jag med kostym och slips i ett möte med 30 pers och insåg att jag faktiskt (jo, det är sant) hade jord och gräsrester kvar på skorna från Costa degli Ulivi på en kulle ovanför den lilla byn Fumane i lantliga Valpolicella ovanför Verona.

Detta är bara en kort inblick från en helt fantastisk resa som också inkluderade ett besök i den underbara staden Verona mm.

Det blir en resa till nästa år. Mer info kommer senare i höst. Resan kommer att äga rum efter sommaren. Nyheter i oktober på bolaget är som sagt inte mycket att hänga i granen. Denna månad släpps stora kvantiteter av viner som skall finnas kvar länge i sortimentet. Kvaliteten på släppet är med något undantag mediokert. Jag har provat de få italienska nyheter som släpps men de är inte värda att nämna utan jag rekommenderar istället Masi´s klassiker Campofiorin som med årgång 2006 är bättre än någonsin.