Mat och vin i Valpolicella
Mitt i juli reste jag och min fru Lotti ner till Valpolicella för att njuta av vin och mat samt för att träffa några vinbönder. Ja, faktiskt är det så att det som slagit mig mycket under mina senaste resor ner till Valpolicella är att de som gör vin faktiskt är bönder. Dom säger det själva och dom är stolta över det. Att göra vin är ett hantverk som främst sker ute på fälten. Detta är också anledningen till att nästa års vinresa med en grupp kommer att äga rum i September under skördetiden. Nåväl.Syftet med vår resa nu i sommar var dels att förbereda för den gruppresa med tema ”Skörda druvor” som äger rum i september nästa år, men huvudsyftet var att äta och dricka gott. Förutom boende på Villa Monteleone i Sant Ambrogio så har jag tidigare alltid bott på Hotel Torcolo eller Hotel Victoria i Verona. Denna gång beslöt vi oss för att helt hoppa över Verona. Vi har ju varit där några gånger och fokus låg istället på resturanger i Valpolicella.
Vi checkade in på Corteforte i Fumane vid åttatiden måndag kväll. Första gången jag var där. Mysigt, lummig, lantligt, bra rum och bra prissatt. I samma hus som Corteforte ligger en av Valpolicellas bästa resturanger; Enoteca della Valpolicella. Men första kvällens resturang var bokad sedan länge och det var Groto di Corgnan i Sant Ambrogio. En av ytterst få resturanger som är öppna på måndagar och dessutom förmodligen den bästa resturangen i hela området. 
Giorgio Soave och hans dotter Martina tog emot oss med öppna armar och vi kunde snart konstatera att vi var de enda gästerna. Wow! För att försöka ge en bild av denna resturang så ligger den på en tyst bygata femhundra meter från centrum i den lilla sömniga byn Sant Ambrogio, som är Valpolicellas mest västliga utpost innan Gardadistrikten tar vid. Resturangen är inhyst i familjens bostadshus. Rummet mellan det vi satt i och köket var ett slags kontor med en Tv som stod på lågt där Giorgio satt och småkollade mellan det att rätterna kokade etc. Ovanför Sant Ambrogio hittar man by San Giorgio som också har en förträfflig resturang i Trattoria Dalla Rosa. San Giorgio bjuder vid fint väder också på förträfflig utsikt över Gardasjön.
Nåväl. Jag har ätit på Groto tidigare och vet således att det är avsmakningsmenyn som gäller. Så vi lämnade helt över komponerandet av menyn till Giorgio. Avsmakningsmenyn kostar 60 Euro per person. Riktigt bra pris och det var väl en fem rätter lite beroende på hur man räknar. Till vinlistan. Jag fastnade direkt för Rosso del Bepi. Det är det vin Quintarelli gör år han inte gör Amarone. Så det blev en 99:a för 110 Euro. Makalöst blommig, viskositetsaktig körsbärssyltig doft. Smaken var lika bra. Inte sötaktig som Amarone men inte heller lika torr som hans Valpolicella. I alla fall ett fantastiskt vin. Maten var gudomlig och miljön på detta ställe går inte att slå om man är ute efter en romantisk middag.
Dottern Martina är 23 år och pluggar juridik men hjälper sin pappa mycket på resturangen och gör det väldigt bra. Ingen proffsservering men det är precis det som är grejen med Groto. Det känns verkligen som man är i någons vardagsrum. Och ja, det är man ju också.
Vårt andra vin blev Amarone Brigaldara 2004 för 55 Euro. Ett mera elegant vin som satt perfekt på slutet av middagen. Vinlistan vad det gäller lokala viner är inte jättebred men det är väl utvalda viner och man hittar flera bra mellan 50-80 Euro. Groto di Corgnan är ett måste i Valpolicella om man inte varit där tidigare. Tisdag och strålande väder. Senare på dagen skulle det bli 36 grader. Vi begav oss av mot Negrar där vi skulle träffa Cinzia Viviani. En rent trevlighetsbesök på några timmar innan vi skulle till Tommaso Bussola 14.00. Jag har träffat Cinzia och hennes bror Claudio två gånger under senvåren men då alltid med grupper. Därför var det extra mysigt att med Lotti träffa Cinzia själv och snacka lite allmänt om vin, väder och skillnaden på att vara barnförälder i Valpolicella mot Stockholm. Vi hade inte tänkt äta lunch ihop men så blev det. Cinzia tog med sig en helt nyligen tappad Amarone 2005 och en Campo Morar 2004 (Viviani´s superripasso) och efter 10 minuter befann vi oss på en resturang i Torbe som jag inte besökt tidigare.
Trattoria Caprini på Via Paolo Zanotti 9 (www.trattoriacaprini.it) bjöd på en delikat lunch inomhus i lugn avslappnad miljö.. Som gjort för långa samtal. Enkelt, billigt men väldigt bra. Bara platser inomhus.
Viviani gör en av de absolut bästa Amarone som finns i sin Casa dei Bepi. Föredrar man eleganta mjuka viner som ändå har mycket karaktär så finns det INGEN Amarone som slår Casa dei Bepi. Utan andra jämförelser så är detta Valpolicella svar på de bästa bourgognevinerna. Dessutom, alltid lika bra varje år. Man kan alltså köpa den blint. I Sverige finns bara en handfull flaskor kvar just nu. Casa dei Bepi är ett av de viner jag lagrar. Men de kan också drickas nu. Till lunchen drack vi den något enklare Amarone som huset har och den är också väldigt bra. Kännetecknet för Vivianis Amarone är elegansen och det är verkligen ett synnerligen genomgående drag varje år.
Klockan närmade sig två och vi styrde ner bilen mot Negrar och vek av in till San Peretto. Klättrade lite igen och befann oss hos Tommaso Bussola. Sist vi träffades var November 2004 i Stockholm. Bussola står tillsammans med Romano Dal Forno för en typ av viner som ingen annan i Valpolicella kommer i närheten av. Det är maximalistiska viner där allt har gjorts för att uttrycka så mycket som möjligt av druvornas smak. Bussola är en perfektionist som dessutom tar hjälp av socker lite mer än många andra producenter. Jag har sagt det förut. Tommaso Bussola är en av de absolut bästa. Det är han, Dal Forno, Quintarelli, Roccolo Grassi och Viviani. Vissa årgångar bjuder några andra producenter på viner som slår sig in i denna kvartett men just pålitligheten och den ständigt återkommande närmast identiska karaktären oavsett årgång gör att viner från dessa producenter helt enkelt är bäst.
Bussola gör runt åtta viner beroende på år. Efter en rundvandring i hans nya megapåkostade källare var det dags för provning. Tommaso och hans fru Daniela dukade fram en flight för mig och Lotti som var som en dröm. Enligt den italienska vinbibeln Gambero Rosso är juvelen i Bussolas produktion hans Recioto. Men det skall vara från linjen TB. Andra linjen innefattar Recioto och Amarone men dessa är inte att rekommendera. Däremot TB-linjen. Wow! Det finns två TB-Amarone. Dels Vigneto Alto, som är mera elegant. Vi provade 2004. Pris runt 100 Euro. Vad kan jag säga. Bättre än så är blir det knappast. Jag ger den 98 poäng. Bussola andra Amarone i TB-linjen är tyngre och med massor av blommor, viskositet och en essens av torkade frukter med en doft och eftersmak som aldrig tar slut.. Detta är en av mina absoluta favoritamarone. Vi provade 2004 som kommer till Sverige innan jul 2008. Pris runt 650 SEK och samma pris hos Bussola. Jag ger den 99 poäng.
Vi provade alla andra Bussola´s viner också och den jag särskilt vill framhålla av dessa är hans Recioto. Det är ingen diskussion. Tommaso Bussola gör den bästa recioto som finns. Så är det bara. 80 Euro för 50 cl. Vi provade 2003 och detta är inget annat än ett 100-poängsvin. Mina vänner. Bättre än så här blir det inte. En fulländad upplevelse.
Hem till Corteforte. Ägarinnan Barbara tog emot oss och 18.00 prick började provningen. Jag fokuserade på deras två olika Amarone som huset har. Båda från 2001.
Kvällens middag var på alla Rosa Scamperle i Fumane. Tio minuters promenad med högtsjungande syrsor som ackompanjerade oss längs de små tysta bygränderna. Rustikt, billigt, väldigt bra och den bästa Sirloin-steken jag ätit någonsin. Och för 11 Euro! Vi satt utomhus och drack således ingen Amarone utan valde en Valpolicella La Bandina 2004 från Tenuta Sant Antonio. Väldigt elegant och perfekt denna kväll. Runt 30 Euro flaskan och bara vår trötthet gjorde att denna middag blev enklare mat och vinmässigt än de andra.
Onsdag bjöds på shopping på förmiddagen och sedan lunch på Enoteca della Valpolicella. Vilket ställe! Missa inte ett besök i vinkällaren. Här gäller det att hålla i plånboken. Denna lunch fokuserade vi på maten och hur märkligt det än kan låta så drack vi inget vin till lunchen. Lunch eller middag på Enoteca della Valpolicella är ett måste om du är i närheten. Ja, det är också värt omvägen faktiskt. Prisnivån är i mellanläget. Maten är utsökt och efter maten rekommenderas ett besök i vinkällaren. Valpolicellas bästa. Här kan man handla i princip allt.
Eftermiddagen ägnades åt Le Bertarole. Bara 200 meter från Corteforte ligger Marco´s vingård. Lotti och jag satt i Marco´s vardagsrum och provade lite viner med Marco. Historien om 25-åriga Marco´s vinkarriär har bara börjat. Men vi kommer att få se stordåd
från honom framöver. Traditionalist ut i fingerspetsarna och med den nu tillgängliga Amarone 2001 har han visat vägen. 17-20 September 2009 äger nästa gruppresa rum. Då kommer vi bla att skörda druvor hos Marco. Idag ligger hans Amarone Le Bertarole 2001 på 92 poäng. Dekantera 2-3 timmar!
Middagen åt vi på den resturang som utan konkurrens har Valpolicellas bästa utsikt; Trattoria alla Ruota som ligger i den lilla byn Mazzano 10 minuter ovanför Negrar. Maten var jättebra förstås men vinet slog allt. Lotti och jag satt utomhus men det var helt vindstilla och vi lyckades med konststycket att dricka resans andra 100-poängare. Det fanns en flaska kvar av Roccolo Grassi Amarone 2001. Vi tog den och jag måste säga att det inte finns någon annan Amarone överhuvudtaget som lyckas förena det experimentella a´ la Bussola/Dal Forno med det traditionella när det är som absolut bäst (Quintarelli). Vi bjöds på en Amarone som visade upp supermogna bär (plockade vid exakt rätt tidpunkt), lite rå frukt (traditionell stil) med körsbärssylt (naturligt modern stil), moreller, perfekta tanniner och en helt makalös doft och eftersmak. Detta vin kan drickas med eller utan mat. Vi drack den till två pastarätter och det gick bra men jag drömde om gårdagskvällens kolgrillade Sirloin-steak som hade varit helt perfekt till denna Amarone.
I våras besökte jag vid två tillfällen vardera följande resturanger i Verona. Alla ligger inom 100 från Piazza Erbe. Alla är väldigt bra men jag har här listat vad som är specifikt för varje resturang.
Maffei - på Piazza Erbe, bäst för pengarna. Sitt inomhus. Snyggaste dukningen och bästa priserna på vin. Utsökt elegant mat.
12 Apostlarna - besök den unika romerska källaren. Rustik mat. Bra för stora sällskap. Mycket trevlig och proffsig personal. Bottega del Vino - mest känt. Dyrast. Kul historisk miljö. Ät risotto gjord på Amarone.
Greppia - om man vill sitta utomhus är denna bäst. Mycket bra mat.
Andra bra resturanger i Valpolicella jag besökt några gånger:
Enoteca al Covolo på torget mitt i Sant Ambrogio. För traditionen.
Osteria da Bepi i Marano. Perfekt långlunch under pergolan utomhus och förstås med en utsökt Amarone som är huset egna.
För adresser etc till resturanger i Valpolicella - www.valpolicella.it
